"Evenemang- människorna kommer hit idag, ta på dig något fint!" utbrast Fineky ilsket. Jag kollade på mina kläder, vad är felet med dem? Shorts och linne, perfekt.
"Jag ska ut." Jag skyndade mig till Cassey innan Finkey hann säga ett ord.
Varför ska just dem komma hem till oss? Jag suckade och knackade på dörren till Cassey. Hon öppnade glatt dörren och slängde sina armar runt mig.
"HEJ", skrek hon nästan. Jag log stort.
*
Jag, Cassey, Marc och Kenn satt ute och pratade. Det hade blivit runt klockan 6. Gud vad jag inte vill gå hem och träffa varken Steve eller Justin. Usch.
"Så Grace, vill du ut ikväll?" frågade Marc leendes. Både Kenn och Cassey lämnade oss. Jag kände hur det pirrade till i magen.
"Visst." sa jag glatt. Han kramade mig hårt. Jag tittade över axeln på honom och skymtade Justin. Sluta larva dig Grace, vad ska han göra här? Mitt bland så många människor? Nej det är nog bara något jag inbillar mig på. Vi avslutade kramen och det var då jag insåg att det inte var en inbillning, Justin stod några meter ifrån mig. Han såg på mig, han ser mig! Finkey kommer mörda mig, min klädstil, mitt hår, mitt allt. Jag satte mig snabbt ner på bänken.
"Sitt dig ner Marc", sa jag nervöst. Justin kisade mot mig och vinkade sedan. Fan.
Jag vinkade tillbaka, och det var då han kom.
"Hej", sa han med ett leende.
"Hej", svarade jag utan att kolla på honom. Marc tittade på Justin.
"Justin som Bieber?" Jag skrattade tyst, typiskt Marc.
"Japp, det är jag", sa Justin. Han är ju väldigt normal även om han är super känd.
Han satte sig ner bredvid mig. Fuck.
Hans blick var ganska "förvånad" när han såg mig.
"Du säger ingenting till Finkey, att du sett mig eller ingenting!" sa jag menande. Han nickade frågande. Marc ställde sig upp.
"Jag går, vi ses ikväll Grace", sa han med blicken mot Justin, en förvirrad blick. Jag suckade tungt.
"Du har skrämt iväg mina vänner", utbrast jag.
"Evenemang- människorna kommer hit idag, ta på dig något fint!" utbrast Fineky ilsket. Jag kollade på mina kläder, vad är felet med dem? Shorts och linne, perfekt.
"Jag ska ut." Jag skyndade mig till Cassey innan Finkey hann säga ett ord.
Varför ska just dem komma hem till oss? Jag suckade och knackade på dörren till Cassey. Hon öppnade glatt dörren och slängde sina armar runt mig.
"HEJ", skrek hon nästan. Jag log stort.
*
Jag, Cassey, Marc och Kenn satt ute och pratade. Det hade blivit runt klockan 6. Gud vad jag inte vill gå hem och träffa varken Steve eller Justin. Usch.
"Så Grace, vill du ut ikväll?" frågade Marc leendes. Både Kenn och Cassey lämnade oss. Jag kände hur det pirrade till i magen.
"Visst." sa jag glatt. Han kramade mig hårt. Jag tittade över axeln på honom och skymtade Justin. Sluta larva dig Grace, vad ska han göra här? Mitt bland så många människor? Nej det är nog bara något jag inbillar mig på. Vi avslutade kramen och det var då jag insåg att det inte var en inbillning, Justin stod några meter ifrån mig. Han såg på mig, han ser mig! Finkey kommer mörda mig, min klädstil, mitt hår, mitt allt. Jag satte mig snabbt ner på bänken.
"Sitt dig ner Marc", sa jag nervöst. Justin kisade mot mig och vinkade sedan. Fan.
Jag vinkade tillbaka, och det var då han kom.
"Hej", sa han med ett leende.
"Hej", svarade jag utan att kolla på honom. Marc tittade på Justin.
"Justin som Bieber?" Jag skrattade tyst, typiskt Marc.
"Japp, det är jag", sa Justin. Han är ju väldigt normal även om han är super känd.
Han satte sig ner bredvid mig. Fuck.
Hans blick var ganska "förvånad" när han såg mig.
"Du säger ingenting till Finkey, att du sett mig eller ingenting!" sa jag menande. Han nickade frågande. Marc ställde sig upp.
"Jag går, vi ses ikväll Grace", sa han med blicken mot Justin, en förvirrad blick. Jag suckade tungt.
"Du har skrämt iväg mina vänner", utbrast jag.


"...My friends"
Vi satt i en cafeteria, jag och mr Bieber.
"Jag vill veta varför du sa att jag inte ska säga något till Finey", jag skrattade tyst.
"Finkey", rättade jag.
"Skitsamma, varför?" Jag drack en klunk av min smoothie.
"Därför", svarade jag. Varför bryr han sig ens?
"Du måste ha en anledning, eller så kanske jag kan säga att jag såg dig, med en kille?" Jag brast ut i skratt.
"Så du tror alltså att jag inte får vara med en kille!?" mumlade jag. Han ryckte på axlarna.
"Sjuk, det är vad du är." sa jag och ställde mig upp för att gå.


"Sick, that's what you are."
Äntligen? Haha, minst 3-4 kommentarer, sedan kommer nästa. Försöker lova er! :)♥
Just a question, hur länge har du läst denna blogg? Eller följt den alltså? Vore kul om ni skrev snabbt!


